Rädd för nära relationer: tecken på att han är rädd för kärlek
Rädd för nära relationer:
All sorg har gjort mig rädd för nära relationer
Här kan du läsa frågor från unga — och svaren från våra legitimerade psykologer och lärare. Jag är 19 år och har alltid haft svårt med nära relationer. Jag träffar gärna människor, problemet uppstår bara när relationen ska ta nästa steg, till exempel att gå från en bekant till nära vän, eller från tinderdejt till pojkvän. Jag har aldrig varit i en relation, trots att jag har varit hur kär som helst. Jag tror det beror på att jag är rädd för att bli sårad. Jag börjar övertänka varje liten sak och övertalar mig själv att han nog kommer tröttna snart och då måste jag lämna innan han gör det. Det är så tröttsamt att leva så här, därför undrar jag om jag kan ändra på detta? Det är ett jobbigt problem du beskriver och som tyvärr är rätt vanligt. Det låter som att du har en längtan efter närhet och fördjupade relationer, men att det skapas stor rädsla när du väl börjar komma närmare andra. Just rädslan att bli övergiven är vanlig hos människor och en del hamnar i just det beteende som du beskriver, att de drar sig undan och lämnar för att slippa bli lämnade.
Förhållande utan fysisk kontakt
Läs mer Tillit och trygghet Utan trygghet och tillit i våra relationer kan det vara svårt att vara sig själv och att våga öppna upp och vara nära andra. Att lita på någon kan vara svårt eftersom vi oftast behöver känna personen någorlunda väl innan vi kan känna oss trygga. Detta kan göra att det känns skrämmande att inleda nya relationer, särskilt om ens förmåga att känna tillit och trygghet påverkats negativt av saker vi tidigare varit med om. När någon annan tidigare sårat, kränkt oss eller gått över våra gränser är det inte konstigt att vi reagerar med misstänksamhet mot andra. Vi kan ju aldrig veta säkert att det inte kommer hända igen. Och även om vi ibland intellektuellt vet att vi är trygga i en relation eller situation, så kan känslan av otrygghet ändå finnas där. Det kan vara skönt för dig att veta att det finns sätt att bygga upp din förmåga att lita på andra och våga ge dem utrymme i ditt liv. Trygghet i dig själv Att lita på andra människor kan vara läskigt eftersom vi aldrig med säkerhet kan veta hur de tänker, känner eller kommer bete sig mot oss.
Fysisk närhet i relation
Av Lars Hornborg Vilka känslor undviker du helst? Kanske rentav kärlek? Men, tänker du kanske, kärlek är ju en "bra" känsla - eller? En av deltagarna i vårens omgångar av Ut ur mörkret - lyckligare i livet upptäckte under helgen att det hon saknade i sitt liv - en kärleksrelation - på ett undermedvetet plan också var det hon undvek. Inte relationen i sig, men kärleken. I en intervju som jag gjorde med henne ett par månader sedan berättade hon om detta klicka för att lyssna. Det var en stor grej för mig, den helgen, att kunna städa i och förstå. Här gäller det att förstå inte bara hur våra livsstrategier formas utan även att hitta till deras ursprung. Vi längtar efter kärlek, närhet, efter att tillhöra. Och samtidigt förutsätter sådana upplevelser att vi vågar ta av oss rustningen, masken, alla dess skyddsmekanismer som vi bär för att slippa känna oss svaga eller riskera att utsätta oss för obehag. Om vi inte visar oss sårbara är risken mindre för att bli sårad - så tror nog de flesta av oss.
Om du tycker att det är svårt med kärleksrelationer
Sorg Leg psykolog Maria Nordström Lindhe svarar: Ditt brev väcker många tankar och det finns flera delar att återkoppla på. Du skriver att du i första hand vill få råd kring hur du ska kunna ta nästa steg för att etablera en nära kärleksrelation. Mitt svar riktas därför i huvudsak in på det. Det är både rimligt och förståeligt att du känner dig sårbar och är rädd för att bli övergiven med de erfarenheter du bär med dig. Utöver förlust och sorg bär du på viss sårbarhet med tanke på att dina föräldrar utvecklade missbruk och depression. Det är viktigt att du tar hand om dig och lär dig strategier att hantera obehagliga känslor så att du håller dig hel. För att knyta an till vad din terapeut sagt så kanske du både behöver sörja och gå vidare. Med det tänker jag att du kan ägna visst utrymme för förlustorienterade aktiviteter som sätter dig i kontakt med saknaden, sorgen och känslan av övergivenhet. Kanske även vända dig till en sorgegrupp om du inte redan prövat det?